Saltet som kom på villovägar

Idag var plötsligt saltet förvunnet. Vi letade överallt. På bordet, i skåpen, i kylen, i andra rum, i skafferiet, köksbänken, skåpen igen, överallt men det fanns bara inte.  Saltet kan inte bara förvinna. Vi hade ju haft det framme för bara en kort stund sedan. Paniken var nära, ytterst nära. För man måste ha salt till riset annars smakar det inget. Och till grönsakerna som vi körde i micron.....

Micron?    Där stod saltet. Vilket tankefel.

Vi och våra katter

Ja... nu är det som vanligt igen. Julen och nyåret är över och jag jobbar som jag brukar. På trettondagsafton var jag i Helsingborg på Gustav Adolfs Julfest. Först en gudstjänst i GAkyrkan sedan fackeltåg till församlingshemmet. Där var det uppdukat ett jättestort julbord som tanter i församlingen hade ordnat. Allt hemlagat. Där var barnfamiljer, uteliggare, pundare, alkisar, psyksjuka osv.   Alla bjöds på värme, medkänsla och mycket mat. Fantastiskt att uppleva och att plåta, såklart.

Men nu är det alltså Skånsk vinter i Steglarp som gäller. Lagom blaskigt och grått.

Jeaninne gosar med Loppan och jag filosoferar med grannes allmänbildade katt, Lille Nos.