Nära-döden-upplevelse

Att gå i trappor är säkert bra för hälsan men dagens äventyr i Trelleborgs vattentorn vill jag helst inte uppleva mer. Efter en rejäl rundvandring i Trelleborg bestämdes det att jag skulle ta lite läckra stadsbilder lite så där ovanifrån. (alltså, jag tyckte det var en bra idé). Vi skaffade tillstånd för att ta oss upp i vattentornet och jag tyckte det var en kul tanke att kunna luta sig ut över kanten där längst upp för att ta lite bilder.

Men det visade sig att det var betydligt jobbigare att ta sig upp dit än vad jag trodde.

Faktiskt var jag nära att tuppa av efter att kommit upp till den första avsatsen. Den som är precis under själva vattentanken. När jag såg hur högt vi kommit och att det räckte med det så tog jag mina bilder därifrån.

På nervägen tog jag denna bild som visar nästan hela tornets innanmäte. Mysigt va?

Olycka

Att det visst inte enbart är ro och stillhet i Steglarp kan man bli påmind om när man betänker att i går kväll brann en stallbyggnad utanför Östra Grevie och idag på morgonen kraschade denna oljebil strax utanför Alstad.

Men visst är det stillhet i Steglarp. Tack och lov!

Närheten till havet

Efter att alltid ha bott vid havet eller i dess närhet så borde längtan dit vara stor när man kommit längre in åt land. Men det märkliga är att jag inte känner så. På den skånska slätten är oändligheten stor. Blicken kan vandra ostört längs horisonten och själen vilar sig i stillheten. Som ett hav av fält. Bortom nästa kulle vet man kanske inte vad som finns.

Men längtan till havet kommer tillbaka när man känner doften av det. Det odefinierbara men ändå så glasklart tydliga. Doften av tång, salt, fisk och vind.

Då är det fint att vila ögonen på några minnen från någon strand. Kanske låta en sten få vila i handen och känna havets kraft i dess mjukslipade former.

På verandan står ett bord med en korg fylld av hav.