Närheten till havet

Efter att alltid ha bott vid havet eller i dess närhet så borde längtan dit vara stor när man kommit längre in åt land. Men det märkliga är att jag inte känner så. På den skånska slätten är oändligheten stor. Blicken kan vandra ostört längs horisonten och själen vilar sig i stillheten. Som ett hav av fält. Bortom nästa kulle vet man kanske inte vad som finns.

Men längtan till havet kommer tillbaka när man känner doften av det. Det odefinierbara men ändå så glasklart tydliga. Doften av tång, salt, fisk och vind.

Då är det fint att vila ögonen på några minnen från någon strand. Kanske låta en sten få vila i handen och känna havets kraft i dess mjukslipade former.

På verandan står ett bord med en korg fylld av hav.